Rasrisk
Jag målar ansikten. Formen ”Ansiktet” är för mig ett sätt att återge ett skeende, en känsla, en tanke. Det kan vara ljuset, vinden eller en fråga. Jag använder ansikten som motiv och är inte ute efter likheten till en viss person.

Jag söker mig runt efter alla barndomens stigar i Malmberget. Många slutar vid ett stängsel mot gruvgropen som har slukat det mesta. Min skola, min kyrka, mitt badhus. Bortom skylten ”raskriskområde” fanns alla hemliga ställen men inget finns längre kvar.

I alla mina tankar om kärlek, längtan, tristess, oro och strävan i livet, finns gruvmiljön som en dov bakgrund.

Man får inte gå nära gropen.
När jag ser på polstjärnan är jag inte rädd.
Fastän jag visste det förstod jag det först nu.
´
>>>tillbaka
s