Kroppens tunna skal

Genom konsten vill jag förmedla människans rädsla för förgängligheten, för att livet vittrar sönder ,och samtidigt kryper insikten in om att livet vi lever nu är, trots allt värt att tillvaratas.
Medvetet har jag valt att ge konsten kvinnliga perspektiv, eftersom jag ofta saknat det . Under många år har jag gestaltat kvinnors liv i nuet ur ett historiskt perspektiv. Människans förgänglighet, har genomsyrat alla mina utställningar och söndervittrande material har fått gestalta kroppens skörhet, mänsklighetens uppgång och förfall, och alla spår människan lämnar efter sig. Allt detta mynnar ut i en evinnerlig cirkel.
När jag går i skogen i Alsike hemsöks jag av en känsla av historiskt samband. Denna känsla är viktig för att skapa en bro mellan nuet och våra rötter och för att vårt liv ska få ett bredare sammanhang. Detta stärker känslan av att vara en del av sitt historiska sammanhang, där man kan blicka både bakåt men också framåt – mot sin egen förgänglighet.