Utställningen handlar om tiden och frågeställningar kring det.
Genom utställningen vill jag förmedla människans rädsla för förgängligheten, för att livet vittrar sönder, och samtidigt kryper insikten in om att livet vi lever nu är, trots allt värt att tillvaratas. Söndervittrande material har fått gestalta kroppens skörhet, mänsklighetens uppgång och förfall, och alla spår människan lämnar efter sig. Allt detta mynnar ut i en evinnerlig cirkel.
När jag går i skogen i Alsike hemsöks jag av en känsla av historiskt samband som jag tror att många idag har för bråttom för att se. Denna känsla är viktig för att skapa en bro mellan nuet och våra rötter och för att vårt liv ska få ett bredare sammanhang, vilket jag tror är av yttersta vikt. Detta stärker känslan av att vara en del av sitt historiska sammanhang, där man kan blicka både bakåt men också framåt – mot sin egen förgänglighet.
Allt för ofta märker jag hur vi, mänskligheten, har avlägsnat oss från naturen, vilket jag hoppas kunna påverka.
Det material jag använder till detta verk är älg och rådjurskinn där skinnets oregelbundenhet och ojämnhet i färgen är ett bidrag och en kontrast till dagens raka linjer, för att stimulera sinnen. Att jag använder mig mest av naturmaterial i mina verk är ett medvetet val för att reflektera över den ohållbara konsumtion vi bidrar till.Älgskinn tas mycket sällan tilvara utan slängs som skräp i skogen! När skinnet är garvat och uppspänt kan man i dess genomlysta yta se tusenårig bärnsten eller allt levandets kretslopp -ett skimmer av liv.
Sanne Sihm
